Jag är avundsjuk på den andra föräldern
Hen får gå till jobbet och vara en människa. Jag är hemma och blir tokig.
Avunden handlar nästan aldrig om att du vill byta. Den handlar om att ingen ser vad du gör.
Den som är på jobbet får kvitton hela dagen: möten som blir av, uppgifter som blir klara, vuxna som svarar när man säger något. Den som är hemma gör lika mycket arbete och får inga kvitton alls. På kvällen har den ena en dag att berätta om och den andra har åtta timmar som var både utplånande och omöjliga att sammanfatta.
Det är därför frågan om vem som har det värst aldrig går att vinna. Ni mäter olika saker och ni har båda rätt.
Det som faktiskt hjälper är sällan mer förståelse och oftare mer tid som är obevakad. Några timmar där du inte har telefonen på, där ingen kan ringa och fråga var nappen ligger. Inte som en tjänst du får, utan som något som står i kalendern och gäller.
Och en sak som är lätt att missa: den som går till jobbet saknar ofta barnet på ett sätt hen inte säger, av rädsla för att låta otacksam mot den som är hemma. Ni går ofta och tiger om varsin sak.
Ro tar aldrig parti och rangordnar aldrig era dagar. Hon kallar heller aldrig in den tysta föräldern, eftersom det är att ta ställning i något som inte är hennes.