Ångrar jag att jag fick barn?

Att sakna sitt gamla liv är inte samma sak som att ångra sitt barn. De två blandas ihop hela tiden, och det är därför tanken känns så farlig.

Du har förlorat något verkligt: sömn, spontanitet, tid som var din, en kropp som var din, ett förhållande som såg ut på ett annat sätt. Att sörja en förlust är inte ett omdöme om det du fick i stället. Båda kan vara sanna samma eftermiddag.

Det som gör tanken tung är att den känns oåterkallelig. Men det du saknar är oftast inte livet före barn, det är att få bestämma över en dag. Och det kommer tillbaka, i små bitar, långt före barnet är stort.

Det är också värt att veta att det är vanligast just när barnet är litet och kräver mest och ger minst tillbaka. Den ekvationen ändrar sig.

Om tanken sitter kvar hela dagar, om den kommer med en känsla av att ingenting går att ändra, eller om du börjar tänka att alla vore bättre utan dig, är det något annat och det ska du inte bära ensam.