Jag känner ingenting för mitt barn

Det kommer inte alltid direkt. Att det dröjer säger ingenting om vad för slags förälder du är.

Bilden av att kärleken slår till i förlossningsrummet stämmer för en del och inte för andra. För många växer den fram över veckor eller månader, ur tusen små saker: att bli igenkänd, att kunna trösta, att förstå ett läte man inte förstod förra veckan. Det är en relation, och relationer tar tid även när den ena parten är tio veckor gammal.

Det som gör det tyngre är tystnaden runt det. Ingen säger det högt, alltså tror var och en att hon är ensam om det, alltså säger hon det inte heller.

Du kan vara en bra förälder utan att känna det ännu. Att du går upp, byter, matar och håller om är omsorg, oavsett vad som pågår inuti. Barnet märker vad du gör.

Det som är värt att ta vidare är om ingenting alls känns, inte bara med barnet utan med något. Om dagarna är grå rakt igenom, om du inte längre ser fram emot något, eller om du undviker barnet när du har möjlighet. Då är det värt ett samtal med BVC eller din barnmorska, och de frågar om det ändå.