Det man inte frågar högt

Barnet vill bara ha den andra föräldern

Hon skriker när jag tar henne och blir lugn direkt hos honom. Det gör ont.

Det är en period, inte en dom. Och den byter oftast håll innan året är slut.

Små barn väljer en favorit i perioder. Det hänger ihop med trygghet och med vem som råkat vara mest tillgänglig när något var läskigt, inte med vem barnet tycker mest om. Ett barn som vet att du finns kvar kan kosta på sig att skrika efter den andra.

Det som gör det värre är att dra sig undan. Blir du avvisad tio gånger är elfte gången svårare att gå in i, och barnet får då färre tillfällen att lära sig att du också duger. Mönstret förstärker sig självt åt det håll ingen vill.

Det som brukar hjälpa är att ta hela situationer i stället för stunder. Inte att trösta när hon redan skriker efter någon annan, utan att äga hela kvällsrutinen ensam ett par kvällar i rad, utan att den andra finns i rummet som ett alternativ.

Och för den som är favoriten: det är inte en seger. Det är att aldrig kunna gå på toaletten i fred, och det tar slut på den personen. Ni sitter i samma problem från olika håll.

Ro kallar aldrig in den tysta föräldern och berömmer aldrig den enas sätt. Hon rangordnar inte er, ens när den ena just nu är den barnet väljer.