Vi har inte sex längre efter barnet
Det har gått nästan ett år. Ingen av oss tar upp det.
Det vanligaste hindret är inte lust. Det är att den ena av er redan blivit tagen på hela dagen.
Någon som burit, ammat och haft ett barn på sig i tolv timmar har fått sitt behov av kroppskontakt mättat med råge, och ofta överskridet. Det som då känns som ovilja är oftast mättnad, och det är en helt annan sak att lösa.
Det andra hindret är att båda blivit rädda för att ta upp det. Den ena är rädd att pressa, den andra är rädd att lova något. Tystnaden känns hänsynsfull från båda håll och gör att ingenting händer.
Det som brukar bryta det är att prata om det vid ett tillfälle som inte är ett försök. Inte i sängen på kvällen, där varje mening blir ett förslag, utan på en promenad där ingen behöver svara ja eller nej.
Och att veta att det är vanligt hjälper faktiskt. Det första året är den period då flest par ligger nere helt, och de allra flesta hittar tillbaka utan att göra något särskilt åt det.
Gör det fysiskt ont, eller känns något fel i kroppen efter förlossningen, är det en fråga för barnmorskan och inte något att stå ut med.
Ro för aldrig ett budskap mellan er. Det du skriver i Med Ro stannar där, och hon föreslår aldrig att du ska ta upp något med den andra som ett sätt att lösa det åt er.