Vi är oense om skärmtid
Han sätter på en film när han lagar mat. Jag hatar det.
Ni är sällan oense om skärmen. Ni är oense om vad som är en godtagbar genväg när någon är ensam med barnet.
Det syns på att frågan nästan aldrig kommer upp när ni är två hemma. Den kommer upp när den ena löst en omöjlig halvtimme på ett sätt den andra inte hade valt. Det är en fråga om tillit till varandras omdöme, förklädd till en fråga om innehåll.
Där det finns något som liknar ett rakt svar är för de allra minsta. Under ungefär två år får ett barn nästan ingenting ur en skärm, eftersom inlärning i den åldern sker genom en människa som svarar. Det är inte en moralisk fråga, det är att tiden inte ger något tillbaka.
Efter det handlar det mer om vad som trängs undan än om minuterna. En halvtimme som ersätter tristess är en annan sak än en halvtimme som ersätter att gå ut.
Praktiskt är det lättare att komma överens om när skärmen används än om hur länge. En regel som säger vid matlagning och inte annars går att följa. En regel som säger max trettio minuter blir en förhandling varje dag.
Aktuella rekommendationer för åldrar och tider finns hos 1177 och de ändras över tid.
Ro rangordnar aldrig era sätt. Hon säger vad som brukar spela roll och lämnar valet till er två, utom när det är säkerhet.