Jag känner inte igen mig själv längre

Du kommer tillbaka, men inte till exakt samma person. Båda delarna av den meningen är sanna och det är den andra som gör ont.

Det som händer första året är att allt som gjorde dig till dig blir omöjligt samtidigt. Att göra något klart. Att fördjupa dig. Att vara oanträffbar i två timmar. Att ha en tanke hela vägen till slutet. Det är inte att du förändrats som person, det är att förutsättningarna för att vara den personen är borta.

Det är därför rådet att göra något för dig själv ofta känns tomt. En timme är inte tillräckligt för att komma in i något, alltså gör timmen mest ont.

Det som brukar fungera bättre är att välja en enda sak och skydda den, i stället för att försöka få tillbaka allt lite grann. En sak som är din, som återkommer, och som du inte behöver be om varje gång.

Och tidsperspektivet är värt att ha: det tyngsta av det här är knutet till att barnet är litet och kräver allt. Det ändrar sig påtagligt någonstans mellan ett och två, långt före barnet är stort.